InternatAnna

Hittade min diktbok som jag gav vissa i familjen julen 2006. Minns att pappa frågade om de första dikterna där om de stämde om jag mådde så. Nej, sa jag. Fan vad jag ljög! Jag mådde ju verkligen piss även om jag skulle vara nykär och egentligen mår alldeles prima. Livet är väl inte alltid lätt, men den perioden jag hade under lång, lång tid utan att människor i min närhet hade vetksap om det den var hemsk. Önskar inte att någon får uppleva det jag upplevde och kände då.

Var inte bara diktboken jag hittade, utan även noveller och annat smått och gott jag skrivit genom mina dagar. Ja, jag har skrivit en hel del, men det är ingenting jag brukar berätta att jag gör. Vet inte varför. Funderar på om jag ska lägga ut en av de kortare novellerna här. Undrar om en viss person kommer förstå att den dels handlar om honom? Nej, den är inte sann…eller vissa grejer i den är sanna men lång ifrån allt. Nu måste jag nästan skriva ner den så jag gör väl det. Den är gammal från 2007.

Ljuset

Hon satt i rummet och tänkte som vanlingt. Inget var roligt längre. All glädje hade försvunnit. Rakbladet som ligger på golvet är hennes enda tröst. Hon känner sig äcklig. Äcklig och tjock. Är därför hon inte äter så mycket längre. *Pip pip* SMS från Sabbi. ”Jag och Emme kommer om 30 minuter, är du klar?” Klar? Det är det minsta hin är. Hon har inte ens kommit in i duschen än. Enda hon hunnit med är att skära sig igen. Blodet har slutat rinna. Det onda har gått över. Dags att fixa till sig. Bli fin och le. Supa och vara glad. Ingen, ingen får se verkligheten. ”Snart klar. Kom ni bara. Supa satan ikväll! :)”

Korta kjolen på, fest linne, slips och stövlar. Sminkad, frisyren fixad. Allt är som det ska. Armbanden på. Hennes stil tror alla. Ingen, ingen får veta.

Hon sitter i vardagsrummet på internatet och super med sina vänner Sabbi och Emme. De snackar, sjunger, skrattar. Med alkohol i kroppen blir hon glad. Glömmer honom. Han som gjort allt ont. Senare ska de tre vännerna vidare till ett annat hus. 20årsfest. Alla kommer dit. Alla utom han. Han har åkt hem över helgen. Skönt, tycker hon. Dörren öppnas.

- Vem? skriker Sabbi.

- Tyst, det är väl bara Putte, sa hon och skrattade.

Skrattet avtog. Det var han. Han med polare. Vad gör de här? Sabbi och Emme kollar på henne. De tänker samma sak.

- Vilket ös det var här, sa en av hans polare.

- Ja, fan vi stannar här och festar istället Jeppe, sa en annan och kollade på honom.

Hon kollade också på honom. Stick!

- Vi skulle ju till Ma…, svarar han.

- Skit i den fjortisbruden, sa han som snackade senast.

Nej! Nej! Nej!

- Men…, börjar han.

- Kom igen nu. Tompa heter jag, sa den första och satte sig i soffan.

- Linkan, sa den andra och satte sig bredvid henne.

- Sabbi, Emme och Signe, sa Sabbi och pekade.

- Signe, coolt namn, sa Linkan och tittade på henne. Hon log. Han gick in på sitt rum. Antagligen ringer han fjortisbruden. De andra fem sitter i vardagsrummet. Super, pratar, flirtar, skrattar. Hon skrattar trots att hans intåg gjorde hennes kväll svart. Måste se det ljusa. Ljusa. Ljusa. Linkan ler åt henne. Likan är hennes ljus ikväll.

Han går ner. Fjortisbrudarna anländer.

- Vi ska dra vidare nu, säger Sabbi. Sabbi förstår att hon inte vill vara i samma rum som han och andra brudar.

- Redan, säger Tompaa.

- Signe ni kan väl stanna lite till? Frågar Linkan.

- Nej, sa Signe. Hon var redan påväg bort.

- Kom bort till femman sen, sa Emme.

Hon mötte han i trappen.

- Är du tjurig? Frågade han och log dumt. Hon sa inget. Bara gick. Hatar honom. Hatar honom!

- Jag ska bara gå på toa, sa hon till sina vänner. In i rummet. Låser. Tar upp rakbldet från golvet. Skär. Skär. Skär.

Tiden går. Vännerna börjar skrika. Banka på dörren. Hon ligger där inne. Ligger på golvet. Det är rött. Rött av blod. Linkan kommer ner. Springer ut. Runt huset. Fönstret öppet. Linkan går in. Tänder.

- Signe! Signe vad fan har du gjort? Skriker Linkan. Linkan låser upp. Stänger dörren snabbt.

- Ring ambuland, säger Linkan.

- Vad har hänt? Frågar Emme.

- Skit i det. Ring bara! Skriker Linkan.

Hon vaknar. Vaknar upp på sjukhus. Ser ljuset. Ljuset för kvällen. Ljuset för natten. Ljuset för alltid. Hon säger:

- Tack.

Linkan ger henne en kyss.

Tycker inte om att det blir så stora mellanrum på bloggen, kan inte skriva den som jag vill då, men strunt samma, nu är den här i alla fall (:

Detta inlägg postades tisdag, februari 17th, 2009 kl. 12:59 e m och är arkiverad under Småland. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.