InternatAnna

Min absolut största rädsla här i livet är att blir kvar här nere. Nere i södra småland och bara leva. Fy fan!! Nej så ska det bara inte bli. Jag ska till Dalarna. Men först ska jag plugga någonstans i Sverige. Jag tänker inte blir kvar här nere, som alla andra. Aldrig!!

Nutid:

Det var en jobbig period i mitt liv, för exakt ett år sedan. Orden ovanför är tagna från exakt detta datum fram till de första dagarna i februari. Minns det så väl, hur jag ena dagen mådde prima och kände mig lycklig för att nästa dag bara mår piss. Massa tankar. Massa känslor. Och det där dumma som sagt. Och utåt sett spelade jag jämt så glad, ett leende på mina läppar. Ingen såg hur jag mådde i min lägenheten, ingen. Jag var bra på att lura människor, riktigt bra. Vill aldrig hamna där igen. Jag vet vad jag behöver göra för att inte hamna där. Jag får inte tappa mig själv igen, aldrig igen! Och jag kommer kämpa för att inte göra det. Jag tänker inte låta mig tryckas ner igen. I den realtionen jag lever i nu blir jag allt annat än nertryckt, om Rasmus bara visste hur mycket han betyder för mig, hur mycket han har gjort för mig som han säkert inte ens har märkt själv. Att jämföra livet jag hade då med det jag har nu det går bara inte. Det är en sådan enorm skilland så det finns bra inte. Då levde jag på botten och kämpade för att ta mig tillbaks, nu är jag tillbaks och lever precis det livet det står att jag ska leva, att jag pluggar på ett annat ställe än nere i småland. Jag lever ett lyckligt liv, även om jag som alla andra människor har dåliga dagar ibland, men aldrig att de blir så dåliga som då. Och jag har en underbar pojkvän som direkt ser när jag mår dåligt, som frågar direkt. Jag har försökt säga ”Det är bra” men han ger sig inte. Vad jag tycker om honom för det! <3

Det var en del grejer jag inte berättade för min familj förra året, men i somras kom det värsta som jag döljde fram. Trots att jag döljde kände jag att de fanns där och jag visste att jag kunde prata med dem. Jag vågade bara inte berätta en del, det kanske ni förstå nu. Hoppas att ni gör det. Fan, nu börjar jag lipa när jag skriver! Jag hade hela tiden mamma där nära mig, bara några minuter bort och jag pratade med henne om en hel del och såg på mig att jag började mår allt bättre och bättre när mitt ex försvann ur mitt liv, men jag döljde det värsta. Hur kunde jag vara så dum? Gjort är gjort och nu hoppas jag verkligen att jag inte skulle dölja någonting för min familj igen, men jag kommer förhoppningsvis inte att hamna i samma läge igen. Jag älskar alla i min familj enormt mycket, då är alla svägerskor och brorsbarn också inräknat. Tack för att ni alltid funnits där för mig! För att ni fanns förra nyår och första halvåret 2008. Tack för att jag vet att ni alltid kommer att finnas där <3

Mina vänner tog mig också tillbaka. Vad hade jag gjort utan mina Emmor, Lina och Lisa? Det var ni fyra som fick mig att börja leva igen, att gå ut och festa. Att äntligen inta dansgolven. Tack Emmabodagänget för att ni också fick mig till detta! Speciellt tack till Emma för att du alltid fanns där och förklarade för mig att allt faktiskt blev mycket bättre utan mitt ex. Älskar dig gumman!

Jag kom ur det där fort, på våren hade börjat hitta tillbaks till den Anna jag ville vara. Det var bara den där stora grejen jag döljde. Annars var jag tillbaks när sommaren började. Jag upptäckte snabbt att mitt liv blev mycket,mycket bättre. Jag har lärt mig av misstaget jag gjorde och jag vet mycket väl hur jag lyckades sätta mig själv i den där situationen. För allt är inte med här. Här är egentligen den delen med som gjorde att jag började mår bra och hitta tillbaks. Jag är glad över att jag lyckades resa mig och det ska jag fan vara.

Allt är helt jävla underbart nu!