Tankar om Han
Sitter och lyssnar på Sofijah – Du kom som en vind och tänker. Den stämmer så bra in nu. Det är precis så det är. Samtidigt vet jag verkligen inte. Allt kändes ju så bra. Jag hade verkligen börjat gilla honom. Han började betyda något. Detta är så jobbigt! Och vart är Han nu då? Okej, jag kan förstå om Han dröjer så länge som möjligt på att komma hit efter telefonsamtelet vi hade innan. Jag var iskall. Rejält iskall. Korta svar och med ett tonläge som jag absolut aldrig brukar ha. Jag brukar alltid låta glad, men nu var jag helt kall. Klart Han märkte det. Jag skulle också vara rädd för att komma då, det skulle jag verkligen. Kanske vet Han om min blogg och har läst? Jag vet faktiskt inte. Det kan vara så. Då har Han läst att jag inte vet om jag ska tror honom, att jag inte vill ha en kille som slåss. Då tänker Han att det absolut inte är någon idé. Är det någon idé? Jag tvekar så mycket. Jag vet inte vad jag vill. Vad jag ska göra. Ska jag låta honom prata och verkligen lyssna på vad Han har att säga? Allt är verkligen helt sjukt! Allt har gått så snabbt här och nu helt plötsligt vet jag ingenting längre. Känner Han något för mig? Har Han börjat gilla mig på samma sätt som jag börjat gilla honom? Detta är så pissigt. Vill bara att Han ska komma nu, det blir lättare bara Han kommer. Kom nu då!! Har väntat hela dagen. En stor lång väntan. Varför kan Han bara inte dyka upp nu??