Mansideal
Sitter och läser Elin Grelssons debattinlägg i aftonbladet. Känner bara hur hennes ord om hur en man för henne ska vara stämmer så enormt bra in. Hon dissar det som Gynning, Malin Wollin och andra skrivit innan.
Ta bara det här: ”Min idealman är sårbar, öppen och närvarande. Jag vill ha kärleksbrev, tårar i slutet av en sorglig film, någon som håller upp mitt hår när jag kräks och vet vilken sorts glass jag tycker bäst om” ”Han som ringer när han har sagt att ska ringa och som utan att reflektera över det tvättar mina smutsiga trosor nör det är hans tur och ställer sig och diskar när han lagat mat. ”
Det där låter ju helt enkelt underbart. Vilka egenskaper. En som hjälper till i hemmet, en som finns där när jag verkligen behöver det. En kille som jag inte behöver ligga hemma och oroa mig över.
Grelsson fortsätter såhär: ”Min idealman är mannen som är rädd för att bli misshandlad när han går ensam från krogen, snarare än han som inte drar sig för att hamna i slagsmål. ”…sitter och dsikutera känslor och tankar hela kvällen och som hellre utvecklar sina inre egenskaper än sina bicepsmuskler.” ”Han som vågar vara öpper sårbar och orolig för att inte räcka till. Som pratar om känslor och kan vara svag ibland och stark ibland. Jag behöver inga starka armar att bära mig på, jag behöver någon som låter mig möta honom halva vägen så att vi kan bli starka tillsammans”
Detta beskriver precis den motsatsen till killar som jag innan haft. Jag vill inte ha några fler bråkstakar, inga som hela tiden ska vara tuffa. Killar som vågar visar känslor, vågar vara öppna med mig är betydligt bättre. Jag säger inte att jag inte vill att killen ska vara helt otränad, för det vill jag absolut inte. Klart han ska vara tränad, men inte värsta biffiga..nää!!
Och jag tror att jag brytit mitt onda mönster nu. Jag tror jag har hittat en kille som har en stor del av dessa egenskaper. Känner honom inte så bra än, men inte är han en kille som ska gå runt och vara tuff, bråkar och hävda sig. Det känns skönt.