Jag kanske talar till mig själv när jag säger
att man borde stanna upp ibland och se
för man lär sig ingenting på att blunda för sitt liv
och bara springa runt och låtsas att man ler
Är det någonting jag lärt mig så är det just det där. Jag kan inte blunda för vad som händer i mitt liv. Jag kan inte blunda för allt som hänt, jag måste acceptera, måste ta tag i det. Och när något händer måste jag våga ta tag i det. Ett glatt yttre är lätt att visa upp, men varför är det alltid så svårt att visa när jag är ledsen, deppig? Ska det alltid vara så? Jag om någon vet att det inte är bra, jag vet vilka metoder jag tar till om jag börjar mår riktigt kass, men ibland vill jag inte visa. Det är väl så det är för alla? Det är lättare att le för då lägger sig ingen annan i. Likadant är det för mig när det gäller den där kärleken. Jag kan inte blunda för den, jag måste våga ta tag i den. Jag vill inte kasta bort det som börjar ske inom mig nu, det vill jag verkligen inte. Jag kan inte säga att jag är kär, eller kan man det efter så kort tid? Jag kan inte säga ”jag är kär i dig”, däremot kan jag säga ”jag tycker om dig enormt mycket, på ett annat sätt än att bara tycka om en vän” och jag kan ärligt säga ”du gör mig lycklig” för det är precis så det är. Jag vågar inte uttala mig om order kär ännu, då är det som att det går för snabbt för lilla mig och då blir jag rädd och kommer fly. Och jag vill inte fly. Jag vill låta detta ske. Jag vill låta detta hända. Jag vill vara med. Jag vill kunna ge. Hoppas inte detta tolkas fel, hoppas inte detta skrämmer. Säg till mig isåfall, snälla lova att du gör. På ett sätt känner mig så oärlig, för att jag inte berättat allt du behöver veta för att förstå varför jag hela tiden skriver att jag är rädd, men jag kan inte berätta nu. Eller kan jag det? Jag var nära att börja häromdagen, men jag tvivlade. Tvivlade på mig själv, tvivlade på om du skulle vilja fortsätta träffa mig. Jag måste vara världens dummaste flicka!! Men tiden kommer då jag berättar, den kanske kommer imorgon, den kanske dröjer. Just nu vill jag bara inte blunda för det som händer. Nu vill jag kunna njuta av varje sekund, ta vara på varje tillfälle. Hoppas du inte tröttnar och stannar kvar! Jag vet att jag kan vara svår, men jag tycker om dig enormt mycket och vill inte att du ska försvinna!
Detta inlägg postades
tisdag, oktober 21st, 2008 kl. 9:03 e m och är arkiverad under Internatet.
Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed.
Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.
oktober 21st, 2008 at 11:24 e m
Tack för komentaren! Håller helt me dej! svaga satar som inte förstår ett nej! Blir lika less varje gång..Dom borde ju kunna räkna ut själv att dom ändå bara blir blockade + borttagna om dom fortsätter tjata..
Bra blogg btw! Kommer fortsätta hålla koll på den , så sluta inte blogga! =)
oktober 22nd, 2008 at 12:56 f m
Jag lider med dig Anna gumman. Jag vill att du ska vara både lycklig och kär! Kan du inte förklara att du bara vill gå varsamt fram för att se vad det leder till och att du varit med om så mycket innan och att det är därför du beter dig som du gör? För du varken vill eller orkar bli sårad nu igen. Hoppas det löser sig! Ha det bra! Puss o kram.