InternatAnna

Är så konstigt. Jag är rädd för kärleken och kanske skulle jag fly direkt om jag började känna för någon. Samtidigt vill jag ibland har en pojkvän att dela allt med, ligga och mysa med. Ibland vill jag känna den där underbara känslan av att vara nyförälskad och sväva på moln. Den där pirrande känslan som är så underbar. Ibland vill jag gå och tänka ”är vi tillsammans nu eller?”. Saknar allt det där. Saknar att kyssa någon för att jag är kär i den personen. Jag förstår bara inte hur jag kan sakna och vara rädd på samma gång. För mig går det inte ihop. Jag vet att jag blir rädd så fort en kille flirtar med mig på allvar. Jag vill självklart inte bli det, det vill jag faktiskt inte. Jag vill kunna lita på killar igen, jag vill kunna släppa in någon nära mig. Är bara det är det är så svårt. Jag tror jag är specialist på att fly från killar som visar intresse. Jag ger dem signaler som säger att jag inte är intresserad även om jag är det. Egentligen vill jag ge killen en chans, men någonting inom mig sätter stopp! En röst i mitt huvud säger ”du vet hur det blir, det slutar i tårar. alla killar är skit. låt ingen riva din mur”. Den där muren är mitt enda skydd för att inte bli sårad igen. Undrar hur lång tid det kan ta innan någon lyckas med att riva den? Undrar om en kille som skulle vilja satsa på mig orkar kämpa så länge att han lyckas riva muren? Jag tvivlar på det. Muren har blivit större och stakare nu. Sedan slutet av sommaren har den växt sig mer stabil, för den revs så lätt den där gången och det ska inte få ske igen. Jag vill inte göra om samma misstag en gång till, jag är så rädd för att börja tycka om någon och sen bara falla ner för att jag återigen blir sårad. Kanske har jag mött någon nu som jag borde ge en chans, kanske inte?  Oavsett vad vet jag att jag är rädd. Jag hoppas bara att jag inte skrämmer iväg varenda kille som inte är ute efter att såra, men jag är rädd för att det är precis vad jag gör. Om jag var kille skulle jag nog inte orka kämpa hur länge som helst. Hatar att jag ska behöva vara rädd för känslor och kärlek, men kanske går det över om rätt person kommer in i mitt liv. Det återstår att se. Just nu vet jag bara att jag saknar känslan som jag är rädd för. Konstigt va?

Detta inlägg postades lördag, oktober 11th, 2008 kl. 2:07 e m och är arkiverad under Internatet. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.