Nu skiter jag i känslor för det slutar bara med sårbarhet
Nu skiter jag i allt vad jag känslor heter. Att jag var så dum. Jag visste ju, jag visste. Varför tillät jag mig själv att våga släppa in någon, att våga släppa muren i hjärtat? Klart jag inte älskade nu, men jag hade börjat känna. Jag hade börjat gilla. Det var faktiskt så. Aldrig mer nu ! Verkligen aldrig mer! Det är inte värt det. Jag mår ju så mycket bättre när jag bara har mig själv, jag har ju egentligen insett det för länge sen. Varför fortsatte jag inte bara så då? Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde våren och hösten 2006, mitt liv var underbart då. Jag hade värsta självkänslan, jag struntade i alla andra, jag hade bara mig själv att tänka på och jag levde och hade roligt. Jag påväg dit igen, jag var verkligen det, sommaren var ju underbart, jag hade börjat hitta tillbaks, men sen sprack allt! För att jag tillät muren till mitt hjärta att brista. Nu sk jag bygga upp muren igen och aldrig ska den brista, muren ska föralltid finnas där nu.
Jag spydde igår igen. Jag kände mig äcklig. Fick ångest. En klump i magen. En klump som bara ville ut. Jag undrade varför jag gjorde det jag precis gjort? Varför? Jag berättade för ”G” vad jag hade gjort. Han förstod mig när jag sa att jag kände mig utnyttjad och vad var det mer jag sa, just det, ”du träffar en annan men knullar mig” ungefär så sa jag. Jag funderade starkt på att bara slänga ut honom efter att han pratat i telefon, men jag gjorde det inte. Istället satt vi i sängen och pratade. Jag berättade allt. Verkligen allt. Om mitt ex, om killen innan. Om mina viktproblem. Om att det inte finns några normala killar. Att killar bara är skit. ”G” sa att det finns snälla killar och den gamla vanliga att det finns en för alla. Suck. Jag tänker inte tillåta mig att möta någon igen, så om det nu skulle finnas någon kommer han aldrig att få chansen. Jag vågar inte mer. Jag orkar inte mer. ”G” var nära på att berätta en lång historia, men tillät sig aldrig att göra det. Jag hade gärna lyssnat, det hade jag. Om du någon gång vill berätta så får du gärna göra det. Du sa att det inte skulle underlätta för mig, men det kanske det faktiskt gör. Jag vet ju inte, det gör jag inte. Men för mig känns det som om det hade varit bättre att veta. Men det var ditt beslut och jag acceptera det. Och nej, jag är ingen psykolog men ja, jag har läst mycket psykologi och kommer snart börja läsa mycket mer. ”G”, du ska i alla fall veta att jag lyssnar om du vill. Tror ändå på något sätt att det där samtalet behövdes, det lättade lite just då när jag pratade. Hade svårt för att förklara allt bara, egentligen hade jag kunnat säga så himla mycket mer. Jag hade kunnat haft värsta utlägget om hur jag känner mig, kände mig där och då, men orden kom inte fram. Någonting inom mig satte stopp. Jag hade lätt kunnat tillbringa flera timmar inne på toaletten med att bara spy inatt, jag vet att jag hade kännt mig bättre då, åtminstonde för stunden. Tror det var så mycket mer jag borde har sagt som jag aldrig sa. Men det är skitsamma nu.
”G” frågade hur min drömkille ser ut, om jag fick bestämma helt fritt. Ofta jag orkar tänka på hur en drömkille skulle se ut. Det finns ingen dröm om någon kille. Drömmarna har spruckit för länge sen. Drömmarna sprack när jag bytte min drömprins mot en annan, för att jag var dum. Kanske för att jag egentligen inte våga släppa in drömprinsen. Nu har han flytt iväg, vi har kontakt ibland men inte på samma sätt. Så någon dröm om hur en kille ska bara det har jag inte längre. Det är ingen idé för allt slutar ändå med sorg. Jag vet, för jag har lärt mig.
Vi gav varandra den längsta kramen vi någonsin gett varandra när vi skiljts åt. Detta kändes som den där allra sista ”hej då, nu ses vi aldrig mer” kramen. Var det så? Kan vi inte bara vara vänner då? Eller ok, jag flyttar om bara några dagar, men ändå, detta känns inte helt rätt. Känns inte som det va så det skulle sluta på något sätt. Men det är bara jag som är så jävla konstig och knäpp hela tiden. Jag vet. Det är bara sådan jag är. Jag tänker för mycket ibland. Alldeles för mycket. Jag vet att ”G” inte tänker likadant, för jag var en leksak. Även om det inte kändes så förrän just på söndagsnatten, så vet jag att det var så. Att jag kunde tillåta någon att lura mig på det sättet. Jag var så dum! Nu ska jag sluta. Nu ska jag börja leva mitt liv igen. Nu är det jag ska som ska börja såra olika killar igen, jag måste ta tillbaka mitt liv om jag ska orkar med att leva det mer. Jag måste börja om på nytt. Leva såhär funkar ju helt enkelt inte. Jag ska lära mig att stänga av igen. Att inte tänka. Att inte låta mig falla så lätt. Kanske låter dumt att livet skulle bli bättre p.g.a det, men jag har levt så och vet hur bra jag mådde. Visserligen vet jag också hur dåligt jag mådde när jag startade ett förhållande sen, hur äcklig jag kände mig då. Men jag mådde så jävla bra just då.
”G” om du har lust att ses någon gång innan jag sticker kan du ju höra av dig! Inte för att chansen känns särskilt stor att du gör det.