43kg!
Mamma ville prata med mig sa hon. Jag förstod direkt att hon visste. Jag kände det på mig, det högg liksom till inuti mig. Fan, tänkte jag! Det finns absolut inget sätt att slingra sig nu, absolut inte.
Vi pratade och vi grät båda två. Jag grät mest över att kände mig dum som aldrig hade berättat någonting för mamma, för jag berättat alltid allt för mamma, men inte detta. Och jag ville självklart inte att mamma skulle gråta, jag ville verkligen inte det. Jag vill inte att hon ska mår dåligt bara för att jag tänker som jag gör om min egna kropp ibland.
Mamma envisades med att jag skulle väga mig sen. Jag har inte vägt mig sedan jag var hemma hos pappa senast och då vägde jag typ 46kg, nu vägde jag 43kg. Mamma blev direkt oroligt och sa om att inte går upp innan skolan börjar får jag inte åka upp. Snälla, jag behöver ju åka dit och börja om på nytt för att bli av med detta!! Här nere minns jag för mycket. Problemet var att jag inte tänkte ”shit vad lite jag väger”, jag vet inte vad jag tänkte. Jag blev liksom inte direkt glad heller, det gick liksom knappt ens in i mig tror jag inte. Jag kan inte tror på att jag gått ner så mycket i vikt, det trodde jag absolut inte, för så stor skillnad tycker jag inte att det är på mig.
Jag berättade i alla fall för mamma vad som utlöste alls, först var det Sebbes otrohet och sen aborten. Så nu vet hon. Mamma är självklart oroligt och jag förstår att Jim och Frida också är det. Först när jag förstod att det va dem två som hade ringt till mamma blev jag nästan lite tjurig. Men jag förstod att de ringde för att de va oroliga och bara vill mig väl, det är självklart. Tack för att ni gjorde det! Tack för att ni visar att ni bryr er!
Jag ska verkligen försöka bättra mig, det ska jag.